Vi vann raketfilm! Raketfilm 2009
Filmen på vimeo i HD:
En tôcken där - Bôttennapp (Theatrical Version) Vinnare av raketfilm 2009!!! from Ola Paulakoski on Vimeo.
Filmen på Youtube:
Här kan ni även läsa vad Robert skrev på sin blog: Roberts blog om filmen.
Det här är tredje året i rad som jag deltar i Raketfilm.
Jag skulle vilja reflektera lite över hur det känns o ha vunnit, jag har inte sammanfattat mig kort.:)
Jag ska börja med att berätta lite om mig själv hur jag började hålla på med film och mina olika medverkande på Värmländska filmtävlingar.
Jag började med filmandet tidigt, gjorde min första film redan när jag var 11 år o fortsatte sen med att göra säkert en sisådär 200 färdiga och ofärdiga kortfilmer redan innan jag hann fylla arton. Jag fick idén att göra film när jag såg dokumentären "Good Taste Made Bad Taste" Peter Jacksons dokumentär om sin film Bad Taste, hur han gjorde en episk sci fi splatter komedi i sin trädgård. Innan dess älskade jag film, men jag tänkte alltid att filmerna med sånt innehåll kunde ingen vanlig människa göra, det är bara stora bolag o gud själv som tillverkar filmerna man ser. (Jag är inte troende) Men ungefär så tänkte jag när jag var liten. :)
Det är ju heller inte är dåligt inspierande att Peter Jackson gått vidare till att göra en helt suverän filmtrilogi, King Kong o vunnit en massa oscars o gör Tin Tin med Steven Spielberg.
Första filmen gjorde jag när jag var elva år (mördarkaninen anfaller) jag spelade en galen gubbe som försöker döda en aggressiv kanin som äter upp all hans sallad. Inte helt olikt årets raketfilm i stuket. :) Jag tyckte det var roligt och fortsatte göra film. I början var det mer ambitiösa projekt, gjorde masker o monster, men alltid samma tema skräck blandat med humor. Som idolen Peter Jackson. Gav kompisarna roller i filmerna. Men filmerna blev sällan färdiga eftersom folk orkade inte medverka så länge. Så jag hade inte så mycket mer alternativ än att göra filmer med mig själv i huvudrollen eller i flera roller.
Sen flyttade jag från Hagfors till Torsby för att jag började medialinjen där. Blev inte så jättemycket filmande där, gjorde en film på fritiden som hette (Svennemaskinerna) också en komedi. Den blev varje fall väldigt populär på skolan, träffade på folk på andra linjer som sett den o tyckte den var roliga o klasskompisarna tyckte jag genomfört det bra. Folk gillade klippningen kommer jag ihåg och kameravinklar tyckte klasskompisarna jag var grym på.:) Det sporrade mig hursomhelst att göra 2 uppföljare. De positiva kommentarerna jag fick av klasskompisar fick mig att utvecklas. Jag funderade mycket på varför folk tyckte jag var bra på kameravinklar och jag satte mig mer in i den tekniska biten av filmskapande. Klippningen gissar jag blev bra för att det var första gången jag klippte digitalt. Före gymnasiet hade jag bara klippt i kameran eller gjort enkel klippning mellan 2 vhs spelare.
När jag gick ur medialinjen flyttade jag tillbaka hem till mina föräldrar i Karlstad o flyttade ganska snabbt till en egen lägenhet och ville genast fortsätta göra mer film, gjorde min slutpraktik på Film i Värmland Arvika.
När jag flyttat till Karlstad satte jag ihop ett manus o sökte pengar från dem till min första kortfilm i Karlstad med stöd av Film i Värmland. Den filmen heter Det glömda barnet, året var 2001. Jag lämnade även in 2 filmer ytterligare mitt slutprojekt på min praktik på Film i Värmland-Arvika och Svennemaskinerna del 3.
De filmerna hamnade inte i tävlan och visades istället på en liten projektor i foaljen. Arrangörernas motivering var att de filmerna var helt enkelt för dåliga och det fanns inte plats i programmet för fler filmer. Det är ju inte så roligt kanske, speciellt om man gör sin film i förhoppningen att vara med på filmörnen, även om man inte vinner nånting så är det en speciell känsla o få sin egen film visad på stor duk. Jag minns hur jag mötte en tjejkompis det året. Hon stod gråtandes utanför biblioteket när hon fått höra att hennes film var för dålig för att få vara med. Jag stöttade henne och såg hennes film.
Att sålla ut filmer o placera filmerna utom tävlan har Filmörnen slutat med och det är ju väldigt bra.
Jag stannade det året och såg alla filmerna i alla filmpass. Sen under prisutdelningen satt jag o hoppades att kanske vinner jag nåt ändå, det började pirra lite i magen när vinnarfilmen började annonseras. Först kom kategorierna, en efter en. Jag tänkte att nåt kan vi få, men det var väldigt många bidrag o de flesta filmerna var väldigt bra. Konkurrense var hård o min film kanske inte var lika bra som övriga filmer. Nåt jag var glad för däremot var att min favoritfilm vann filmörnen, Izidor var en riktigt bra film och dubbel Jonas förtjänade sin örn.
Det var tufft ändå att göra sin första film med stöd från Film i Värmland. På den tiden kunde man få ett ungdomsstöd på 3000 kr och teknikstöd från Film i Värmland, innan man kan få de pengarna ska man träffa en konsulent som måste godkänna innan du får stödet och det bara efter att han bestämt om han tycker ditt manus är bra.
Vilket innebär att filmkonsulenten kan ändra på vad han vill också kräva av dig att göra en helt annan film än den du söker stöd för. Tuff process när man är fattig o äger ingen egen kamera eller dator o redigera i, film i värmland är den enda resurs man känner till och man verkligen vill göra film. Det kan faktiskt vara en bra sak i vissa fall, jag lärde mig en del om hur man skriver manus hos konsulenten.
Till Det glömda barnet hade jag heller ingen egen dator så jag lånade en mobil redigering från Film i Värrmland, en casablanca liknande redigerings maskin. Den har bara har en timeline det går inte riktigt använda sig av inklipps bilder eller kapa dialog in i andra bilder, inte heller speeda up eller köra slowmotion. Inga speciella möjligheter för klippning överhuvudtaget. Den här redigeringsmaskinen använde jag sen flera gånger igen efter det här, jag levde då på existensminimum och har fattiga föräldrar o fick inget jobb. Den lilla summa pengar jag fick, gick till annat som var viktigare för att överleva just då. En bra dator o klippa i vad bara nåt jag kunde drömma om.
Det Glömda Barnet var väl kanske inte riktigt min typ av film och det var lite trist o göra den. Genomförde nog projektet främst för att jag ville filma och gick med på Film i Värmland konsulentens krav på manus ändringar ganska direkt, det var den enda sättet för mig att få tag på utrustning. Jag ville bara filma, skitsamma vad det var för nåt. Tror också det är på grund av den inställningen och speciellt att jag inte var inspirerad som filmen blev som den blev. Men samtidigt var det en erfarenhet, är jag inte inspierad när jag gör en film är det bättre jag lägger ner projektet.
Sen dröjde det innan jag var med o tävla i film igen, jag såg ingen mening i att lägga energi i att göra nånting som jag inte brinner för, är jag inte 100% inspirerad och tror på min film så blir alltid reslutatet lidande. Vet att det finns många filmare därute som växt upp som mig, ville göra skräckfilm eller ville bli som Peter Jackson eller liknande. Sen konverterar de över till drama eller kulturkonst. Det tror jag också är ett reslutat av att filmkonsulenterna och de regionala resurscentrumen ofta ser ner på underhållningsfilm och speciellt genrefilm, det finns även en övegripande stigmastisering mot filmare med det intresset hos hela allmänheten. Antingen får man anpassa sig i det här landet eller så får man nästan lägga ner. Förutom om man inte skulle hitta en jävligt grym producent eller råka vara en själv, eller är en skitduktig regissör o gör skräckfilmer där man får bra skådespeleri o en suverän story kanske. :)
2005 medverkade jag i filmörnen igen.
Under tiden hann jag göra ganska mycket annat. Lyckades bland annat övertala Film i Värmland att tro på mig o ge mig stöd till mitt superambitiösa kortfilmsprojekt The Werewolf Cult Chronicles - Vietnam 1969. En krigsfilm som utspelar sig under vietnam kriget. Då fick jag ett stöd på 15.000 kr. Hade mycket dataanimation som behövdes till det projektet, så under tiden som jag kämpade med att få vietnam filmen att bli färdig gjorde jag en massa annat. Jag hade fått en dator och internet i min lägheten vid det här laget o började o hausa min film på olika filmforum. Jag hade fortfarande inte en tillräckligt bra dator som jag kunde klippa i, så jag gjorde hela efterarbetet med klippningen hos en kompis i Göteborg. Pendlade dit en gång i månaden o klippte lite grann i ett par dagar o åkte hem igen. Höll väl på så ett år ungefär.:)
Hursomhelst att jag hade dator och internet ledde ganska snabbt till att jag började lära känna en massa olika etablerade genreregissörer från olika delar av landet. De mest intressanta o snacka med florerade då på www.independent.nu Johannes Pinters hemsida. Fan vilket bra forum det var, ett simpelt forum som inte krävde nån login o det stod alltid nånting nytt där o det disskuterades film där hela tiden. Lärde mig mycket genom alla disskusioner, jag minns att jag var rätt barnslig på den tiden o fick ofta för mig att jag skulle göra olika projekt o annonsera dem där för tidigt innan jag genomfört dem. Känns lite pinsamt när jag tänker tillbaka på det, men det fanns ofta olika orsaker till att projekten inte blev av.
Genom forumet lärde jag känna Martin Munthe och genom olika omständigheter så lyckades jag få jobb på hans film Stinger (en direkt på dvd skräckfilm om muterade jätteskorpioner).
Under Stinger lärde jag känna en massa amerikanska skådespelare, bla Erich Silva som jag fick hit till min andra raketfilm. Den raketfilmen blev riktigt rolig, eftersom det pratades engelska i den filmen så trodde jag inte vi skulle vinna. Men väl under prisutdelningen hade jag ändå laddad upp mig för att jag kanske skulle vinna nåt pris för den. Vi kanske får ett hedersomnämnande, jag har ju ändå en rolig skådis som improviserar i min film. Det pirrade i kroppen på samma sätt som filmörnen, men den fick inga priser.
Under tiden med stinger lärde jag även lära känna svenska kultregissören Mats Helge Olsson som var imponerad av Vietnam filmen, han bjöd över mig delta i en filmkurs som han hade arrangerat. Genom honom kom jag i kontakt med Anders Nilsson (Noll tolerans, Livvakterna mfl) och lärde även känna Bengt Nilsson som skriver musik.
Ja sen efter det blev jag klar med vietnamfilmen och premiär blev det på filmörnen, nu fick jag priser på filmörnen. Det var riktigt kul, Anders Nilsson kom också och såg filmen. Han bjöd mig också till trollhättan och visade mig runt efter det. Perioden efter jag gjorde den filmen var riktigt häftig, jag var med i tv. Svt valde göra dokumentär om mig och mitt filmande också, medverkade i 2 olika garage om film program. Det var tider det.:)
Efter det liftade jag även till cannes filmfestival o gjorde en film om det också.:) Tokig projekt det, drog från sverige med 300 i plånboken o liftade genom halva europa för att se Cannes Filmfestival, dels för att Vietnamfilmen visades på shortfilmcorner där o jag ville gå runt på marknaden o träffa filmbolag. Vi filmade Cannes resan, gjorde en liten dokumentär o skickade till filmörnen. Tänkte denna kanske vinner bästa dokumentär, det är ju en häftig bedrift att vi liftade dit. Det pirrade lite när bästa dokumentärfilm kategorin kom, men istället var det en konstig meta dokumentär som vann istället. Sen visste jag att det var kört o vinna nåt pris för den filmen och antagligen kommande filmer jag kommer göra. Juryn kanske inte tyckte att filmen var lika häftig som våran bedrift att lifta dit.:)
Jag har även gjort några musikvideos genom åren, men jag ska inte skriva för mycket. Finns inlägg om sånt i den här bloggen också nånstans.:) har också gjort en annan film under åren som är på liknande ambitions nivå som Vietnamfilmen. Some Diggin To Do, en monsterfilm som jag inte är helt färdig med. Precis som Vietnamfilmen så är det mycket dataeffekter och det drar lätt ut på tiden, oftast i flera år när man gör det nollbudget.:)
Nu har jag skrivit ganska mycket så jag får nog komma till poängen snart och jag orkar inte skriva så mycket mer heller.
Det jag vill berätta är hur min inställning var igår. Vietnamfilmen var klar och det var mitt största projekt hittils och det enda projekt jag vunnit priser för och nu hade jag medverkat 2 år på filmörnen efter Vietnam. Sett alla bidrag de åren och ändå hoppats att filmerna kanske ändå vinner i nån kategori. Jag kan tillägga att flera gånger har den filmen som vann varit bland mina favoritfilmer så det har inte funnits så mycket avundsjuka från min del.
Däremot det värsta är när man möter vänner o bekanta som vet att man varit med, första året jag var med på filmörnen var det jobbigt o säga att man inte vann, även fast man sa till sig själv att det inte är så viktigt. Kände inte andra filmskapare i Karlstad 2001 när jag flytta hit, så jag var lite som en fisk ur vatten. Ensam på festivalen o kände inte riktigt någon där förutom filmkonsulenten som gett mig bidraget. Genom åren har jag ju nu lärt känna de flesta som pysslar med film i Karlstad, jag känner även de flesta som vunnit de här priserna o jobbat tillsammans med dem i olika sammanhang.
Men jag har ställt in mig på att jag gör inte filmer som vinner priser helt enkelt, jag tror jag kanske om jag har tur får jag ett diplom om om det skulle vara jävligt bra eller ambitiöst som vietnamfilmen.
Jag brukar även säga, att det är fel o tänka att man ska vinna. Det viktigaste är att man underhåller publiken och gör klart sin film. Men jag vill inte ljuga o säga att det ibland känns tråkigt när man inte får nåt pris för det man har gjort.
Det känns väldigt skumt att filmen vann, för att det var den typen av film jag gjorde när jag var yngre, med mycket improvisation o knepig humor. Min skådespelar insats i filmen är sånt som jag oftast underhåller mina närmaste med, men inte tänkt att jag ska göra en film med och visa för allmänheten. Medans vi spelade in filmen tänkte jag aldrig på att vi skulle vinna och jag försökte få både Robban och Frida att vara inställda att vi kommer antagligen inte göra det, men vi ska vara glada om publiken kommer skratta.:)
Tôckendär - Bôttennapp är ju en typisk vinnar film, det är jag medveten om. Den har vissa element som jag sett i de filmer som brukar vinna. Jag syftar på (lokal anknytning, humor och lite hjärta) Men först o främst fokuserade jag på att filmen måste ha en bra story, historien om pappan var minst lika viktig som humorn. Publiken måste skratta och förhoppningsvis bry sig lite om våran huvudperson.
Vi filmade i 4 timmar. Hade nästan en timme råmaterial. Började klippa kl 22 på Lördag och var färdiga kl 11 på söndag förmiddag. Tror det är mitt längsta marathon klippning jag gjort på väldigt länge.
Det pirrade igår även fast jag var övertygad om att när de annonserade vinnarfilmen skulle jag få se nån annans film spelas upp på duken i repris. Jag skvatt rätt gôtt när jag såg att det var våran film. :)
Jag vill bara avsluta nu med att säga att det här inspierade mig jättemycket, gav mig hopp och jag är väldigt glad. Det var även skitkul o göra filmen med Robban. Materialet var så sjukt roligt ibland så vi skratta så vi grät och jag skratta så mycket så det spruta 7up ur näsan på mig. Jag visste att det var en bra film, men jag räknade verkligen inte med att få priser o absolut inte att det skulle bli bästa film.
Så nu avslutar jag det här inlägget med ett virtuellt tacktal:
Jag vet att raketfilm inte är en guldbagge eller oscar. Men det betyder just nu väldigt mycket för mig att ha vunnit. Om juryn, arrangörerna eller andra deltagare läser mitt inlägg ska ni fan veta att jag blev väldigt glad att vi vann. Jag är även tacksam för att Robban ställde upp i laget också. Vi gjorde trots allt filmen tillsammans och utan hans insats och kreativitet, hade aldrig filmen blivit av eller blivit så bra som den blev. Jag tackar även min sambo Frida Nilsson att hon följde med, även fast hon kände sig lite krasslig o egentligen först ville stanna hemma.:)
Jag har nog aldrig varit mer inställd på att förlora som igår när jag vann och när jag vann blev jag väldigt glad.
Youtube (orginalet som värmlandsfilmförbund la ut):
Transformers: revenge of the fallen. Full trailer!
Transformer "Revenge of the Fallen" trailer #3 from Bay Films/Michael Bay Dot Com on Vimeo.
